Ett färgstarkt Warsawa

Dessa bilder är tagna i Warsawa när jag var där förra sommaren och trots att det var så längesedan har jag knappt kollat igenom dessa bilder en endaste gång. 

Hösten, den återkommande färgbomben som bara efterlämnar grått

Taget 2010. Tre år, Vad det verkligen så längesedan?
 
Skolan har börjat och trots den ofantligt långa sommarvärmen så smyger sig hösten på allt mera. Även om jag gärna omfamnar värmen är det lite mysigt med höst trots allt, och det är ju allt det där som vintern inte är. Färgstark, oslaskig, och inte så jäkla kall. Fast mest längtar jag mest till hösten för att jag vill fota nya höstbilder, något jag inte gjort på tre år. Det är som att fota med photoshop pålklistrad i verkligheten, det är väldigt sällan man brhöver lägga till färg på en höstbild i photoshop, om lite för att förstärka känslan. I skolan har vi börjat med kamerans grunder och även om jag mest känner att "jag kan det här" är det väldigt bra som "hitta tillbaka till kameran"-kurs och jag hoppas att jag i höst fotar mer än vad jag gjort på länge. Håller tummarna.
 
P.S Vad tycker ni om det nya temat på bloggen, med den nya headern och profil-bilden? D.S

Wandering

Jag fotade igår. 

Lyft tummen ur aslet!

Hej igen på er. Det var längesedan. Med allra största risk att ingen ens fortfarande kommer hit regelbundet tänkte jag säga hej till mina eventuella läsare (mest en ursäkt för att få skriva nåt). Funderar på det här med blogg och om jag verkligen kan ha en. Det blir mer som en dagbok, något jag skriver i när jag känner för det. Men jag vill blogga. Jag vill bomba internet med bilder och texter varje dag. Jag vill att min kamera ska bli fullproppad med bilder och att jag ska få redigeringångest och inte kunna välja ut bilder. Inte vill jag att kameran ska stå inne i garderoben och damma. Varför gör den det? Varför dammar du kamera? Varför?
 
Kanske har jag tappat intresset. Men nej. Foto är ju min grej. Det KAN jag inte tappa. Nej. 
Man ska aldrig tvinga fram något, men nog ska jag  allt försöka locka fram kameran som gömmer sig i garderoben. Snart. Man måste orka ibland. Måste lyfta tummen ur arslet.
Tills dess, en brofist för er som fortfarande kommer hit. Och en brofist till er som orkar våga prova nya saker och kämpa för att göra kreativa saker! 
 
 
 
 

Sommarbränna

Vad jag borde göra egentligen i skrivande stund: städa rum, diska, baka kakor till imorgon, diska igen

Tar sommarlov imorgon och känner väl ungefär att min hjärna redan gjort det. Jag kan inte låta bli att förundras av hur fooooort detta första gymnasieår har gått. Tycker det är konstigt hur två lika långa år kan kännas så förbaskat olikt långa ändå. Hjärnan är konstig. Eller vad det nu är som gör att tiden känns snabb eller långsam. Eller nåt. Vet inte, rörigt det där, sommarlov i hjärnan som sagt. Med studentfix inför studentfirande i staden på torsdag kan jag inte låta bli att undra om dessa två resterande skolår kommer gå lika snabbt. Och vad ska jag göra sen? Jag vet att jag egentligen inte ens behöver ställa mig den frågan än men den går liksom inte undgå lite ändå. Vad vill jag jobba med? Jouralistik, fotografi, författande (vad jag nu skulle skriva om?) eller något grafiskt. Så kanske jag till och med hamnar med något helt annat yrkesval i slutändan ändå. Som bagare eller radiopratare, haha (dock låter radiopratare betydligt roligare än bagare..). Vad jag vet är att jag på något magiskt sätt kommer hamna på rätt ställer rätt tid ju. Saker har en tendens att alltid lösa sig på ett eller annat sätt ändå. Med lite knuffar och hjälp såklart. Innan börjar tänka på verb och algebra igen ska jag byta ut allt detta mot bråvalla, grekland och sommarsverige i allmänhet i alla fall. Skönt.
 
 

Att vattna en idé till en blomma

Då jag inte fotat eller skrivit särskilt mycket på senaste tiden tänkte jag att jag kunde bjuda på en krönika jag skrev för ett litet tag sedan:

Ibland tror jag att det finns en bur i mitt huvud. Något som liksom fångar orden i mitt huvud och hindrar dem från att bli fysiska meningar nedpräntade på ett papper eller en datorskärm. Det är som att det finns så mycket tankar, ord, bilder att inget riktigt kan ta sig ut då allt försöker rymma från buren samtidigt och det leder till att det blir så trångt för något att ta sig ut. Ungefär så tänker jag mig att mitt huvud fungerar ibland. När jag sitter och ska skriva något och hjärnan låser sig för tjugonde gången sisådär.

När jag läser en riktigt bra text eller ser en välskriven film kan jag inte förstå hur allt kan ha kommit ifrån någons hjärna från början. En liten idé som växt, likt ett sått frö som blivit en majestätisk blomma. Det är ju helt fantastiskt när man tänker på det och otroligt beundransvärt. Att det finns sådana människor som klarar av att ge idén vad den behöver för att växa alltså. Jag önskar att jag också vore en sådan.

Det finns människor som anser att yrken som författare och filmregissör är fåniga jobb som inte alls kan vara särskilt svåra. Men tänk dig då att du själv ska vattna alla dina idéer till mästerverk. Klarar du det? Antagligen inte. Jag klarar knappt av att skriva två meningar om någon ber mig att göra det på beställning. Föreställ dig att någon beställer ett helt filmmanus av dig. Eller att du ska skriva en bok på 500 sidor. Allt baserat på en liten, liten grundidé född i ditt huvud.

Visst kan man också ifrågasätta manusförfattarens eller skönlitteraturens författares roll i samhället. De kanske inte gör de mest uppenbara viktiga tjänsterna för dagens samhälle, som polisen eller städerskan. Men dem får oss att rymma från verkligheten en stund.  Vilket också kan vara viktigt ibland. De kan till och med så nya idéer i huvudet på oss ibland, som blir till nya verk. Som en kedjereaktion. De inspirerar oss till stor grad, vilket i sin tur kan leda till att vi kan sköta vårt riktiga samhälle ännu bättre. För en inspirerad person presterar ju alltid bättre än en oinspirerad, det säger sig ju nästan sig självt.

Att jag kan sitta och skriva ner orden jag skriver just nu beror ju också på att jag genom andras skrivna medier och filmer, blivit influerad. Allt jag sett, läst men kanske framför allt, upplevt, fram tills idag har lett mig till det jag skriver just nu. Utan författare och regissörer skulle vi inte ha någon att bli influerade av och inte heller någon att inspireras av. Det är i alla fall så jag ser på det. Och om inte det är viktigt vet jag inte vad som är det. Hur tråkigt skulle inte livet vara om vi inte hade något att drömma oss in i?

 
Så nästa gång du ser en film du inte gillade, eller en text som du själv tyckte var uselt skriven, glöm inte att det faktiskt inte är så himla lätt det där med att få ner alla tankar i några, eller många, välformulerade meningar. Glöm inte att allt startar från en liten idé och att få den att inte vissna är ungefär lika svårt som att hindra en orkidé från samma sak. Med andra ord, svårt för de allra flesta.
 

Det gäller att se skiftningarna

För det gäller att se skiftningarna och nyanserna av saker och ting, för annars blir världen bara stå tråkigt svart och vit. Det gäller att kunna stirra in i en tom horisont men ändå se skeppet långt där borta, för oavsett hur mycket något är fel eller konstigt, blir alltid bättre på något sätt i slutändan om du bara vågar hålla fast vid att skeppet faktiskt kommer dyka upp där borta. Och tänk så mycket fint som skiftar, vinterns vita skrud som blir gröna backar, och den lugna versen som bryter ut på det pampigaste sättet i en bra låt. Det gäller att se skiftningarna. De finns där hela tiden.

(Idag fyller jag förövrigt sjutton vårar och det är just det i luften idag. Vår. 10+, gillar er vädergudar idag ju!)

När man fikar utomhus för första gången och solen bara ler åt en

Igår mötte jag upp en gammal vän och vi insöp solskenet så mycket vi kunde. Växlade meningar om lite vad som helst och till och med fotade lite och jag kände att det här med vår inte är någon dålig idé alls. Idag har mammat bokat resa till Rhodos och jag är så jäkla glad för det ska bara bli så skönt att åka iväg i sommar. Jag längtar. 

Den stora linsen är utbytt mot en mindre

Ja.. jag fotar fortfarande aldrig. Min fantasilösa hjärna anser att det inte finns något att fota som är intressant nog. Fast jag vet ju att om jag bara går 30 meter utanför dörren kommer jag hitta något. Dumma, dumma mig. Men! Telefonen räddar mig lite. Fotar just nu bara med den. Visst inte lika bra kvalité och stora möjligheter, men nog så smidig och lättillgänglig som en tung systemkamera inte alltid är ju. 

En tråkig söndag..

..kan man ju istället för att göra läxor bestämma sig för att ta sig lite vatten över huvudet och försöka lära sig videoredigera lite istället. Mitt allra första projekt fick bli en liten video med klipp från Romeo + Julier med min favorit-leo. Ni får gärna ta en liten kik så blir jag ju så glad! Och glöm inte att ändra kvalitén till HD för sjuttsingen.



När snön nästan smält bort och solens strålar ler

Igår åt jag min första glass OCH hade solglasögon på mig. Det var ganska så jäkla fantastiskt och att det var fredag gjorde det hela bara ännu bättre. Att man blir lika befriad och glad varje gång vintern börja dra sig bort kan jag inte förstå när man bott här i Sverige hela sitt liv och upplevt hur många gånger som helst. Det kanske är enda sättet jag förstår uppskattningen med det här att ha fyra olika olika årstider. Men det är fint. Jag gillar den känslan. Omväxlingen.
Hur som helst, idag ska jag bygga på min officiela vårlista för i år som jag startade just idag. Fylld med pepp och glada smäktande toner.
Just the way I like it when the sun's shining and the trees are smiling. 
 

Vägar korsas och delar sig

Det är inte menat att man ska hålla kontakten med alla människor man möter i livet. Så väljer jag att se på det, för annars skulle det bli alldeles för tungt att tänka tillbaka på vänskaper man haft som inte längre är detsamma. Några få kanske räcker en livstid, medan många räcker i några år. Det är nog inte så hemskt som det kan kännas och låter. För som nån någon gång sa; "när en dörr stängs, öppnas en annan". Och det stämmer nog. Tror jag i alla fall. Fast ibland kan det ju kännas så tråkigt att man inte får uppleva allt det där man en gång gjorde med den där människan man tycker så mycket om. Man får helt enkelt tänka på alla nya vägar som kommer korsas i livet istället för dom som delar sig.

Och visst är det något speciellt med att inleda en ny vänskap? Upptäcka varandras favoritartist och iaktta dennes små speciella saker som gör denne speciell. Som att skratta på ett visst sätt eller uttala ett ord på ett extra roligt sätt. Att få finna att man har saker gemensamt och le åt hur man tänkt samma sak i flera år innan man ens visste om att den andra fanns i världen. Visst är det fint?

Jag ser fram emot att lära känna nya människor i mitt liv. Skapa nya vänskaper. Och har jag tur får jag även behålla några för en lång, lång tid framöver. Vi får se. Men så länge jag får uppleva det där som kallas vänskap, är jag glad. Oavsett om den är gammal eller ny.

Ta upp en gammal hobby lite

Idag har jag sysslat med lite sådant här (grundbild tagen i Warszawa och blandad med övertoningar och penslar):
 

Kapitulera?

Rush. Vad gör man när man bara vill springa ut och ta över världen men inte riktigt vet hur än?

Reflektioner

Det här är helt ärligt första gången jag plockar upp min kamera och tar några bilder helt spontant på ett år.



Design och fotointresserad. Gillar film, tv, musik och att skriva lite då och då. Går just nu andra året på Sam/Media-linjen och drömmer om livet som bland annat fotograf, designer och journalist.



Follow on Bloglovin

RSS 2.0